När man mår dåligt så märker man vilka som är ens riktigt vänner, det är en sak som är säkert! Idag så pratade jag med Mattias i telefon påvägen hem från min och Andreas promenad. Var tvungen att berätta vad som hänt, för de hördes nog på mig att något inte stämde. Vi bestämde att vi skulle ses och hitta på något på fredag då båda är lediga. Men jag hann inte mer än att komma hem så ringer telefonen och det är Tony. Han säger att han hört vad som hänt och frågar om jag vill med och fika med honom och Mattias. Jag blir helt gråtfärdig. De är så snälla de där killarna. Blev en sväng till paus. Tog en jätte god smörgås men åt inte en tugga. Har ju noll matlust. Men det var trevligt att prata ur sig lite och samtidigt få lite annat att tänka på. Marie och Neo kom efter en stund också, och när Neo ler så kunde man inte annat än att le själv. Han är underbart söt den där grabben :) Trevligt att träffa Marie också, skönt att få prata lite. Men känner mig som sagt som en belasting för andra nu. Jag är jätte deppig ju, vill inte göra andra deppiga liksom. Men som sagt man märker vilka som är riktigt vänner. En person har jag väntat på sen i söndags att höra något ifrån, men det verkar inte som om det kommer hända.... trodde det var en nära vän men så verkar det inte nu. Så många gånger jag lämnat allt jag hållt på med för att åka till den här personen och trösta när denna person mått dåligt. Men jag får inte ens ett sms med frågan: hur mår du? personen ifråga vet mkt väl vad som hänt också.... usch, känns trist med såna vänner som inte står kvar när man behöver det som mest.
